Det är inte klokt egentligen =) Jag gillar att träna!!
Trodde aldrig jag skulle säga dom orden, men nu gör jag det!
Jag började för fladdrets skull, lösskinnet, eller hänget eller vad man väljer att kalla det. För nog finns det där, när man går ner mycket i vikt. Man blir inte snygg av enbart viktnedgång. Det vore totalt idiotiskt att intala sej själv det! Men man kan försöka minimera det genom att börja röra på sej ordentligt, så snart man har orken till det. Orken kommer ju, när du går ner i vikt. Det är mindre att bära på, och lättare att röra sej. Och rör man sej lättare, kanske man gör det oftare, och kan börja med någon typ av regelbunden träning. Så tänkte jag i alla fall, och med 36 kilo mindre att bära på, så har jag ju börjat aktivera mej, som man kan läsa i föregående inlägg.
Det blir ingen skillnad på vikten just nu, men färre centimetrar, och mindre fladder, utan att musklerna blir mega stora. Regelbunden träning gillar inte hänget, utan det blir faktiskt mindre, sakta men säkert. I början hade jag riktigt häng ovanför knäna tex, nu har jag inte nåt direkt häng där, men lite löshud som jag hoppas ska försvinna det med. Innehållet i hänget försvinner, och extra hud kan jag dras med, så länge det inte hänger =) Så visst gör det skillnad.
Jag kör ju zumba flera dar i veckan nu, men lurar även på boxersize i framtiden, eller nåt sånt som inte bygger för mycket, utan ligger mer på fitnessnivå. Bara min fot håller, och det hoppas jag innerligen. Jag trodde aldrig jag skulle gilla träning, men jag tycker om vad det gör med kroppen och hur bra jag mår. Och jag fladdrar inte lika mycket när jag går längre, och känner mej bättre pga det.
Så allt beror inte allt på att tappa kilon, utan det är lika viktigt att forma till sin kropp så man blir nöjd med den, även om man inte går ner helt och hållet till det mål man haft från början. En kropp med lagom muskler, är ju finare än en smal kropp med fladder tänker jag. och muskler väger mer än fett. Så även om vågen skulle visa några kilo extra när du är nöjd med dej själv, så är du inte tjock för det, utan har skaffat dej lite muskler i stället. Och det gör ingenting. För vågen talar inte om hur du ser ut, utan det gör din spegelbild. Du kan ha smidigare kropp när du väger 80 än en som väger 60. Bara för att du har muskler, där denne inga har. Så vågen är ingen riktigt rättvis kamrat när man jobbar mot sitt mål. I början kanske, för att peppa till vidare kosthållning, men så småningom, kommer måttbandet vara en bättre vän.
Kolla mina resultat på de 3 första veckorna med Zumba tex:
Vikt: +2,3 kg
Mått under byst: -9 cm
Midja: - 8 cm
Höfter: – 9 cm
Lår: -5 cm
Överarm: – 6 cm
Så ni ser vilken lurig vän vågen är, medans måttbandet är en riktig glädjespridare =)
Så jag dissar vågen, och köper mindre kläder som sitter snyggare ju mer jag kämpar med mej själv. Väga mej kommer jag säkert göra framöver men inte med samma synsätt. Måttbandet är värd min uppmärksamhet, och det är det som spelar roll just nu.
Jag är värd detta, att titta i spegeln och faktiskt kunna se hur jag förändras. Hur man kan använda tajtare kläder, utan att det bullar ut på samma sätt här och där. Visst är jag en knubbsäl fortfarande, men jag jobbar på det stenhårt. Jag ska hitta min skatt i mej själv. Hitta mina former, och det är förbaskat spännande måste jag säga. För den jag är i dag, har jag inte sett på många år.
Det jag blivit under flera år i ett destruktivt förhållande fick mej att kräkas åt min spegelbild, jag ville inte se mej själv. Men nu börjar saker och ting hända och jag kan titta på mej själv med andra ögon. Jag är inte smal eller snygg. Men jag är jag, och det är den jag ska vara. Jag ska inte jaga nåt galet kroppsideal, för då kan jag lika gärna strunta i allt vad träning och kost heter, för jag lär aldrig komma i mål med det tanke sättet. I stället tänker jag att det är som en skattjakt. Och oavsett vad jag hittar när jag kommer fram, så är det den jag ska vara.
Mitt ideal är inte någon annans kropp, eller livsstil. Utan min alldeles egna, och hur jag än kommer se ut, så är det inte den bild jag kommer möta som jag såg i början. Så den jag kommer se är jag, Marie, med kraftig benstomme, stora bröst, och ett finurligt flin i ena mungipan och med glittrande busiga ögon och som kommer svära på lika bred västgöta dialekt som innan. Precis som jag varit hela tiden, skillnaden är bara att mitt nya fodral får mej att må så himla mycket bättre, hur det än kommer se ut. För jag har inte 2 jag att släpa på längre, utan bara en. En som bär upp sej själv, och som ger mej friheten att röra mej mer, leka mycket, och får mej att känna mej mer levande. Jag kommer kunna leva med mej själv, utan att vilja gömma mej. Det är det som är målet, inte att bli pinnsmal och tro att jag kommer bli nöjdare bara jag blir det. Utan att känna mej levande, och orka göra allt det jag vill göra, utan att behöva tänka på att jag är för stor, blir anfådd, eller att inte kunna göra saker för att jag inte är mobil nog.
Jag vill möta mej själv. Det kommer jag göra. När jag tittar i spegeln och tänker att där är jag ju! Då är jag lagom. Jag är inte en smaling, men jag är en friskus och mår bra, och kan le åt det arbete jag faktiskt lagt ner de sista åren för att komma dit. Jag kan säga till mej själv att jag har gjort den här resan, för min skull, med min styrka, tålamod och av envetenhet. Inte att förglömma mitt jävlaranamma, som ligger där inne och lurar, och som säger att jag ska allt visa alla! Att jag kan göra det, jag har trott på mej, fast inte andra gjort det. Och det ska bli så skönt att räcka lång näsa åt de som gjort mej illa genom livet.
Så heja mej! Det är tryggt att ha en hejarklack, för det har jag. Den består av en underbar person, som vill mej väl, och som kommer stå vid min sida ända tills jag når mitt mål, i vått och torrt och genom hela min livstid ! Jag har nämligen någon som tror på mej, som vet att jag fixar den här resan, och som ska få vara med och dela på vinsten. Nämligen Jag .
Så länge man kan lita på sej själv, göra det för sin egen skull, så kommer man lyckas med tiden. Man kommer till sitt mål. Målet kanske inte är det du trodde, men du kommer dit. Kanske tar det lång tid att hitta precis rätt, men det viktigaste är att komma ihåg, att det finns inga genvägar. Allt du gör spelar roll. Välj noga vilka vägar du ska gå, och börja vandra. Kom bara ihåg att gå din väg, på ditt vis och mot ditt mål. Visst går man vilse ibland, men man kan alltid gå vidare, så länge man vet att man gick vilse, och sen lämnar det bakom sej och fortsätter. Så kommer man fram när det är dags.
Jag är på väg mot mitt mål, och när jag når det ska jag tala om det, inte förr 
